Jag har sedan tidigare berättat för er om min kära vän Emelie som bor i New York. Jag älskar att ha henne här i samma land och speciellt i samma situation. Känns som om vi kan snacka om allt möjligt. Och det faktum att vi började vårat äventyr till USA tillsammans gör det bara ännu starkare! Senaste tiden har vi snackat mycket om förlängning. Att stanna kvar här längre. För mig känns det som att förlänga inte finns för mig.. Jag kom hit med målet om att ha ett fantastiskt och roligt år. Jag tänker mycket på vad det är jag har att komma hem till. Falkenberg lockar inte så mycket när man kommer i december månad. Men det är så typiskt mig att redan nu sitta och planera nästa stora sak jag vill göra i mitt liv. Jag är redo för nya äventyr. Hade någon sagt till mig att jag kunde få stanna kvar i USA men att inte arbeta som au pair, ingen tvekan om saken jag hade stannat. Men för mig är det jobbet som jag känner mig färdig med. Jag älskar mina flickor som om de hade varit mina egna men jag vet att detta inte är slutet utan det är början. Jag kommer komma tillbaka så ofta jag kan! Men jag vet faktiskt inte varför jag är så säker. Jag önskade väl lite att jag kunde känna som Emelie. För hon känner precis tvärtom. Och det är nog därför när vi pratar med varandra som vi båda ifrågarsätter vårt egna beslut. För hon vill verkligen stanna . Det kommer kännas skumt att komma tillbaka till Sverige utan henne. Och jag vet inte om jag gör rätt beslut, det lär jag märka när jag kommer hem. Men man måste våga chansa för att vinna, right?
Dagen idag var som vanligt. Men en bra dag får jag allt säga! Bakade svenska pannkakor med sylt till flickorna och de ÄLSKADE dom! Hur lycklig och stolt känner inte jag mig nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar