Skadeglädje

Okej, ni vet hur man säger att skadeglädje är den enda sanna glädjen? Vet inte om det är sant men hade en väldigt intressant dag idag. Så innan jag berättar måste ni veta att Makenzie ser sin pappa som världens enda person så fort han kliver in efter en jobb dag och att försöka få hennes uppmärksamhet då är meningslöst. Samma med honom nästan, de ser nästan  bara varandra. Själv tycker jag det är super sött, jag var själv pappas lilla flicka när jag växte upp så jag uppmuntrar bara det hela. I alla fall så var jag ledig hela förmiddagen och Makenzie var i skolan. Jag sitter i köket och äter lunch när de alla kommer hem och går upp på övervåningen. Några sekunder senare kommer mamman ner bärande på Makenzie och förklarar för mig att hon precis haft världens utbrott och vägrat ge sin pappa en kram och ville bara ha Kajsa. Jag kan inte låta bli att le. Hallå, för mig betyder detta hur mycket som helst. Detta är vad jag har velat alla de gånger som hon gråtit när han gått till jobbet. Mamman förklarar att pappan hade tagit lite illa upp av det hela..Detta var första gången någonsin som hon velat till någon annan i stället för honom. Men som sagt så kan jag inte låta bli att känna glädje, nästan som skadeglädje. Jag hade egentligen inte börjat jobba men resten av min rast satt jag med Makenzie i mitt knä och gosade. Jag frågade henne flera gånger varför hon inte ville ge sin pappa en kram, men svaret jag fick var bara "cause I just want you.." Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna mig skyldig för att hon säger så. Men egentligen borde jag ju inte det. Jag tillbringar hela dagarna med tjejerna nästan varje dag morgon till kväll. Senare på dagen när jag satt och lekte med Makenzie kom pappan och joinade oss och hon mjuknade upp för honom igen. När hon behandlade sina barbies som bebisar frågade han mig om detta är vad hon brukar göra. Det är sorgligt ändå, tror han insåg lite hur mycket han missar genom att jobba så mycket som han gör.  Snacka om att tala emot sig själv men jag kommer aldrig att anlita någon som hjälper till med mina barn. Ju mer de ser att jag klarar av, ju mer verkar de vara borta, vilket självklart leder till att tjejerna fäster sig vid mig.. Och sen när de ser det blir de ledsna. Men som sagt jag tänker inte ta illa vid av detta utan jag tänker känna glädje i stället.