Vad hände?

Okej. Något hände denna helgen, jag nådde botten. Ingen aning vad det kom ifrån men jag har hela tiden vetat att någon gång under detta året kommer det. Den där känslan ni vet... När man inser hur man inte kan fixa sig själv, utan man känner sig totalt beroende av att någon ska ge en en hjälpande hand.

 Helt ärligt så var det nog inget speciellt som fick mig att känna känslan av panik, utan det var nog bara något jag gått och burit på. Första känslan när jag klev av planet var att allt var så spännande, och efter en månad hur allt var underbart och nu, vardagen. Missförstå mig inte utan jag finner fortfarande mitt liv här underbart! Tror det var en blandnig av att skypa med Lovisa på fredagen och faktum att jag inte hade pratat med min mamma på nästan 2 veckor! Kände mig som en bebis när jag skrek högt ut efter min mamma.  Jag fick låna Azras internet och logga in på skype i hopp om att hon skulle vara online. Fann till mig lycka min syster som jag började prata med, och jag kunde höra hur jag pratade utan att egentligen få fram någon ordentlig mening. Sen mitt i allt, som en ängel sänd från ovan loggar mamma in! Visade sig att det var inte bara mamma utan även min styvpappa och mina moster samt hennes man. Fick höra en massa positiva och hjälpande ord från dom och så fort jag hade lagt på så vara allt som bort blåst.. Därför jag har så svårt nu att ens förklara vad det var jag kände. Men det var EXAKT vad jag behövde. Jag kände mig ensam, vilse och utmattad. Men med hjäp av dem så fick jag ny energi.. Kvällen gick jätte bra, flickorna var glada och vi lagade mat,kollade film och åt glass tillsammans. Båda la sig jätte lätt och Lola ( kors i taket!!) vaknade inte en enda gång under natten. Helt otroligt då detta bara har hänt ca 2 gånger innan.. Tror det måste ha varit mitt pepp talk som jag hade med henne innan jag la henne. "Lola, vakna inte upp inatt, sov som den bebis du e och dröm djupa drömmar. Snälla Lola, vakna inte upp." haha och det hjälpte! jag lät Makenzie sova bredvid mig hela natten, ett misstag jag aldrig ska göra om. Världens underbaraste flicka på dagen, en besatt demon under natten. Shit va hon rör sig! Hon knockade mig typ 5 gånger, puttade ut mig ur sängen 1 gång (ja jag vaknade med att känna hur jag föll) vaknade skrikandes ett antal gånger och snarkade ortroligt högt. Så sammanlagt har jag väl sovit 3 timmar inatt. Men idag har allt också gått som på räls, skinande sol, vandring med flickorna vid vattnet, kollat zoo och massa annat kul. Jag gjorde asså det, jag klarade av "mamma" rollen i 29 timmar och om jag får säga det själv så faan va grym jag e!

Så som sagt jag kan inte förklara vad jag gick igenom, men som min styv pappa sa att detta har jag väntat på. Jag accepterar att det är ingen svaghet att ha hemlängtan, det är en styrka, för att överkomma det är vad som får en att kunna leva vidare sitt vardagsliv här. Och idag känner jag mig hur lycklig som helst, redo för en ny vecka.